Efter en tung växtodlingssäsong med extrem torka och mindre bra resultat i den agrara näringen som begränsade arbetsmarknaden, bestämde jag mig för att vidga mina vyer och införskaffa mig ytterligare yrkeserfarenhet i en annan världsdel. Valet föll då för Australien, främst för att deras skördesäsong tog vid när vi i Sverige började bli färdiga, men också för att det är ett land som ständigt kämpar mot ett torrt klimat. Efter den gångna säsongen så tyckte jag att det skulle bli extra intressant att se hur ett varmt land som Australien hanterar långa torrperioder och hur de gör för att lyckas odla med extremt lite nederbörd.
Via kontakter fick jag tag på en lantbrukare som behövde min hjälp i Mollerin, 3,5 timmar norr om Perth i utkanten av Vetebältet, Western Australia. Inom loppet av en vecka hade jag bestämt mig för att åka, sökt visum, fått det godkänt, bokat flygbiljett och på fredagen satt jag på flyget ner till Perth. Lördagen den 24 november var jag framme i Perth där jag tillbringade några dagar innan jag blev hämtad av lantbrukarens ena son Luke som endast var hemma och hjälpte till på gården under skörden. Gården drevs av lantbrukaren Mark Sutton med lite hjälp av sin hemmafru Helen och äldsta sonen Luke. Mark brukade och skötte omkring 3000ha växtodling i olika driftsformer, varav en del var ägd mark och arrenden, en del var skötselavtal och resten var så kallad ”Sharefarming” där markägaren och brukaren delar på insatserna och intäkterna från odlingen. Fördelen med att fördela odlingen i olika driftsformer var att sprida riskerna vid eventuella ”torr år” eller andra väderbetingade skador på odlingen.
Min huvuduppgift på gården var att serva och köra tröskan, en Case IH axial flow 7088 med 39fots skärbord, medan Mark själv körde lastbilen och direktlevererade spannmålen till spannmålsmottagningen i området. För att klara de långa dagarna och hålla sig alert så fanns det en mycket fin produkt i form av iskaffe att tillgå, som oftast kom levererad ut till fältet med lite annat tilltugg i lunchformat av någon i familjen.
Eftersom de redan var lite mer än en tredjedel igenom skörden när jag kom ner så blev vi färdigtröskade efter 5 veckor, lagom till jul som jag firade med familjen på sydkusten.
Då jag kände att jag ville jobba ett tag till med skörden så bestämde jag mig för att hitta ett jobb hos någon annan som inte var färdig med skörden, och under mellandagarna fick jag kontakt med Sam Downie, en ung entreprenör från Tasmanien (en ö tillhörande Australien) som drev en maskinstation med 5 tröskor och 2 lastbilar. Han hade nyligen blivit klar med skörden längs östkusten från Queensland ner till Victoria och var i full gång med att skeppa över sina tröskor tillbaka till Tasmanien.
En förare hade lämnat återbud i sista stund och han undrade om jag ville hjälpa honom att köra en tröska på Tasmanien, vars skörd tog vid när fastlandet blivit färdiga. Sagt och gjort så bokade jag en biljett till Melbourne för att tillbringa nyår där med en vän, och sedan därifrån flyga vidare till Tasmanien två dagar senare.
På flygplatsen möttes jag upp av Sams flickvän Ashley, och en holländare vid namn Jim som kom dit med samma flyg som mig och skulle visa sig vara min nya kollega och rumskamrat en tid framöver. Vi började första veckan med att plocka ner och modifiera rotorsegmenten och slagskon på 2 av de nyare Claas Lexion 760 tröskorna för att förbereda dessa för att tröska specialgrödor. Det visade sig nämligen att det inte var tal om att tröska spannmål, utan vi skulle helt enkelt tröska pyretrium, en korgblommig gröda mycket snarlik både baldersbrå och prästkrage. Blommorna som var gula med vita blad högs och lades i sträng med hjälp av en MacDon huggare, för att torka 3-5 dagar innan vi tröskade fälten med pick-up skärbord på tröskorna.
Andra veckan i januari anslöt även två australiensiska killar från New South Wales för pyretriumskörden och vi började köra med fyra tröskor, två Lexion 760 och två äldre Lexion 580R.
Grödan pyretrium odlades av flertalet växtodlare på ön, samt några få på fastlandet. All odling skedde på kontrakt åt företaget B.R.A, Botanical Resources Australia som grundades på ön. BRA har ensamrätt på odlingen, samt äger alla patent på ombyggnation av tröskor för att klara av att rensa grödan. Pyretrium användes för att framställa en naturlig, organisk pesticid, genom att extrahera oljan från fröna. Preparatet är godkänt för ekologisk odling, men är så pass dyrt att det endast används i ett fåtal tillfällen i specialodlingar. Däremot såldes en del i affärer för privatpersoner i form av insektsspray mot bland annat mygg, bladlöss och flugor. Det var även vanligt förekommande i avlusningsmedel till djur och människor.
När vi blev färdiga med pyretriumskörden i mitten på februari så åkte jag på semester i en och en halv vecka till Cairns, vilket var en väldigt trevlig upplevelse och ett skönt avbrott där jag bland annat passade på att dyka i barriärrevet innan jag än en gång satte mig på ett flyg ner till Tasmanien. Innan jag lämnade ön hade jag nämligen fått kontakt med en stor potatisentreprenör på ön som behövde hjälp med att plocka upp årets potatisskörd.
Tom Lindsay hette entreprenören som tillsammans med sin bror Rob samt föräldrarna Collin och Glenda bedrev företaget Lindsay Farming, bestående av potatisodling, maskinstation samt mjölkproduktion med ca 800 mjölkande kor i karusell, i Bishopsbourne strax utanför Launceston. Gården var på runt 1200 ha och bestod till största del av betesmark, vall och fodermajs till mjölkproduktionen men även med potatis som omväxlingsgröda. Näst intill hela arealen var under bevattning.
Eftersom en tidigare stor potatisodlare och maskinstation nyligen hade gått i konkurs så hade Tom för året fått mer legokörning hos andra odlare, samt nästan dubblat sina potatiskontrakt med de två stora livsmedelsföretagen Simplot och McCains. Totalt skulle han odla och ta upp ca 17 000 ton potatis för pommes frites tillverkning. Tom hade precis fått hem en ny Grimme SE260 potatisupptagare när jag kom dit, och eftersom jag hade tidigare erfarenhet av en nyare Grimme upptagare med liknande automatik så fick jag äran att köra den för säsongen bakom en John Deere 8270r. Förutom den upptagaren så fanns den även två nästan 20 år gamla Grimme 170–60 upptagare som Tom och hans traktorförare fick köra.
För att minska intensiteten av potatis i växtföljden på den egna arealen så hyrde man till största del in ny mark varje år av andra lantbrukare och markägare för att odla på. Detta fungerade väldigt bra eftersom de flesta lantbrukarna i den regionen hade mycket mark under bevattning men ganska få odlade potatis.
Klimatet på Tasmanien skiljde sig från fastlandet då årsnederbörden var närmre 800-900mm per år. Detta togs tillvara på genom att bygga stora dammar i bergen som samlade vatten som i sin tur kunde utnyttjas till vattenkraft och sedan säljas till framförallt lantbrukare för bevattning. På grund av den stora vattentillgången så var det relativt billigt att bevattna åkermarken om den låg belägen i rätt område. På norra delen av ön fanns det bevattning nästintill överallt i form av cirkulär pivotbevattning. Detta var det absolut vanligaste systemet då det var väldigt smidigt att sköta samt att det klarade den kuperade terrängen bra. Flera av cirklarna sattes upp i slutet på 90-talet och i början på sekelskiftet i syfte av att odla opiumvallmo. På den tiden var vallmon som används till läkemedelsindustrin så pass lönsam att den betalade en pivotanläggning på ett år, vilket ledde till att många lantbrukare satte upp bevattning och började odla upp betesmark. När USA senare började reglera användningen av smärtstillande medicin så tappade opiumvallmoodlingen sin största marknad, priserna föll och odlingen minskade.
På senare år har det blivit mer och mer vanligt att sätta upp bevattningscirklar för intensiv betesdrift, då köttpriserna blivit bättre och bättre. Jag träffade ett antal lantbrukare som bedrev slutuppfödning av lamm på bevattnad klövervall, där cirkeln delades in i fållor som tårtbitar för att hela tiden kunna rotera betet för djuren och få en optimal återväxt. Även på mjölkgårdar var detta rotationsbetessystem vanligt.
Efter ca två och en halv månad hos familjen Lindsay tog min Australienresa tyvärr slut i mitten på maj och jag ångrar inte en sekund att jag åkte dit. Att åka till Australien var ett av de bästa besluten som jag har tagit och jag är intresserad av att åka tillbaka dit igen om jag får tid och möjlighet till det, för man lär sig och får se så mycket nya saker.
Vill rikta ett stort tack till Målsmansföreningen för Svalöfs Lantmannaskola som varit med och bidragit och gjort det möjligt för mig att utföra en sådan fantastisk resa med mycket nya erfarenheter och vänner.
Mvh Jakob Karlsson
Föreningen Svalöfs lantmannaskolas målsmän
sedan 1940
